Det första jag minns..

1982, på min syster Hannas dopdag, så fastnade jag, min kusin Christian, min faster Ingrid och farbror Nisse i en hiss och försenade hela dopet. Gästerna satt i kyrkan och väntade och vi satt i hissen och väntade. Min faster var gudmor så dopet kunde inte börja utan henne. Jag var 2,5 år men minns mig själv som mycket äldre. Christian var lika gammal. Det tog lite tid innan vaktmästaren dök upp och fixade hissen och under tiden fick jag och Christian turas om att sitta i Ingrids knä, vi hade ju finkläder så vi fick absolut inte sitta på golvet.

Detta måste vara mitt första minne i livet och jag minns det ganska tydligt, minns hur det var att sitta där inne i den ljusgula hissen och vänta och inte riktigt fatta vad som hände. Turas om med Christian att sitta på Ingrids knä, som satt på huk, och vänta. Och ända sedan dess har jag haft lite si-så- där svårt för att åka hiss, tänker alltid på om det finns någon alternativ väg upp innan jag ställer mig i hissen. Här i mitt hus åker jag dock jämt hiss, här kan ju inget hända..

Hur som helst så tog min kusin Lina upp det här igår som ett av hennes första och mest traumatiska minnen och som gjort att hon inte heller gillar hissar längre. Hon var 3 år och satt i kyrkan och väntade på folket som satt fast i hissen. Mycket obehagligt tyckte hon och frågade ut sin pappa om vad som händer när man sitter fast i en hiss. Ganska lustigt bara, hur vi 30 år senare kommer på att vi har samma minne och samma hemska tankar om hissar och att de bottnar i samma upplevelse, men ur olika perspektiv..

Igår lagade Lina fantastisk svampsoppa till oss som slank ner med lite rödvin. Sen gick vi till nya hippa Grand, på Möllan, (not the hotel;) och tog en drink. Där hittade jag typ alla de andra från förr som är typ som jag är, trettionågonting, utanbarn, utanvillaochman och fortfarandesugnapåliteparty. Så det var en väldigt trevlig kväll i väldigt trevligt sällskap igår.